När nätet flyttar – från kabeldragning till automatisering
Jag minns tydligt mitt första riktiga jobb som nätverkstekniker. Alla företagets servrar stod i samma rum, i samma byggnad som vårt kontor. Där och då var det inget märkligt alls – hade man ett datacenter var det ett dedikerat serverrum som gällde.
Vårt uppdrag var tydligt: se till att nätverksinfrastrukturen fungerade. Alla skulle kunna nå sina servrar och applikationer, oavsett var de befann sig.
Det innebar fiberdragning – ibland dyr single-mode, ibland billigare multimode – och patchpaneler som korsades som ett spindelnät mellan racken. På så sätt kunde nya servrar kopplas in nästan var som helst, så länge det fanns ett uttag ledigt.
Några år senare fattade min arbetsgivare beslutet att flytta all hårdvara och i stället hyra plats i ett större datacenter, en så kallad co-location-lösning. Det utvecklades snabbt till ett omfattande projekt som pågick i över ett år – från de första planeringsmötena till att sista servern var på plats i den nya hallen.
Vi säkerställde strömförsörjning, patchpaneler, MPLS-länkar och internetanslutningar. När allt väl var förberett återstod själva flyttdagen: ett klassiskt lift-and-shift-arbete där hårdvaran flyttades rakt av. Att nätverksinfrastrukturen fungerade från första stund var en självklar förutsättning.
Efter flytten till co-location kändes det som ett stort steg framåt. Vi hade lämnat det egna serverrummet, fått bättre redundans och slapp oroa oss för strömavbrott eller kyla.
Samtidigt var mycket sig likt. Det var fortfarande hårdvara som skulle beställas, rackas, kopplas in och dokumenteras. Varje förändring krävde planering, koordinering och ofta ett fysiskt besök i hallen.
Det skulle dröja ytterligare år innan molntjänster på allvar började ta plats och kunde användas i produktionsmiljöer. Då förändrades förutsättningarna på allvar.
Plötsligt handlade nätverk inte längre om var en server stod, utan om hur den definierades. Subnät, routing, brandväggsregler och lastbalanserare blev logiska konstruktioner som skapades via ett webbgränssnitt – eller ännu hellre via kod. Det som tidigare tog månader kunde nu göras på timmar.
För oss nätverkstekniker innebar det ett tydligt skifte i rollen.
Mindre tid går åt till kabeldragning och fysisk felsökning, mer tid till design, säkerhet och automatisering. Att snabbt kunna spinna upp en helt ny nätverksmiljö för test, utveckling eller produktion blir vardag. Och när något blev fel kan man rulla tillbaka, justera och testa igen – utan att behöva röra en enda patchkabel.
Samtidigt förändras även administrationen. I stället för långa förändringsprojekt och omfattande dokumentation börjar nätverket leva i kod. Versioner, historik och spårbarhet blir inbyggda egenskaper snarare än manuella processer.
Mycket av det som tidigare krävde stora projekt, många möten och lång framförhållning håller i dag på att bli ett minne blott. Inte för att nätverk blivit enklare – utan för att verktygen och arbetssätten blivit bättre. När nätet flyttas ut på nätet förändras inte bara infrastrukturen, utan hela sättet vi bygger och förvaltar den på.
Så, hur gick det egentligen med co-location-flytten? Racken var på plats, strömmen fungerade, länkarna var uppe och servrarna flyttade. Det mesta pekade på en ovanligt smidig datacentermigrering.
Men något stämde inte. Inget internet!
Efter närmare två timmars felsökning upptäckte vi orsaken: brandväggarna var felmärkta. Någon hade satt fel Dymo-etiketter och förväxlat primary med secondary.
Det blev en påminnelse om att hur komplexa och avancerade miljöer vi än bygger, kan de ibland falla på något så enkelt som en felmärkt etikett. Och kanske är det just därför utvecklingen mot mer abstrakta, automatiserade och mjukvarudefinierade miljöer känns så lockande.
Färre etiketter att blanda ihop – och betydligt mindre tid i serverhallar.