En månad till uppskjutning

“Det är bara nätverket kvar.”

Det var det första kunden sa när jag kom in i deras kontrollrum fyra veckor före uppskjutning.

Rummet såg färdigt ut på håll: stora skärmar, rena skrivbord, testutrustning i racken och en kaffemaskin som redan verkade gå på övertid. Satelliten var nästan redo. Plattformen var testad. Mjukvaruteamet visste exakt hur de skulle följa farkosten från första kontakt till första nyttolastdata.

Problemet var bara att allt vilade på ett nät som ingen riktigt ägde.

Jag kallades in för att få ordning på deras Mission Control Room innan satellituppskjutningen. På pappret lät det ganska rimligt: separera kontorsnät från operationsmiljö, säkra åtkomst till marksystemen, bygga redundans för kritiska flöden och fjärraccess som faktiskt fungerade när det gällde.

Men i själva verkligheten var det mindre “rimligt” och mer “varför sitter en testdator på samma VLAN som kaffemaskinen?”.

Det märktes snabbt att fokus hade legat på själva satelliten. Det var där kompetensen fanns. Där fanns människorna som kunde prata om sensorer, radiolänkar, telemetri och omloppsbanor som om det vore väder. Men när samtalet gled över till segmentering, redundans och failover, VPN och lagring blev rummet märkbart tystare.

Det mesta låg i ett platt nät. Mission Control Room satt längst ner i en daisy chain av switchar, som om det vore ännu ett vanligt kontor och inte platsen där uppskjutningen skulle följas i realtid.

Vi byggde om det från grunden: två core-switchar, MC-LAG som ryggrad och access-switchar med dubbla uplänkar. Plötsligt såg det mindre ut som ett tillfälligt bygge och mer som något man faktiskt vågade lita på.

Samtidigt behövde resten falla på plats. Specialister och partners behövde säker remote access inför uppskjutningen. Tre markstationer behövde kunna skicka vidare data över IPSec-VPN, med SD-WAN som såg till att rätt trafik tog rätt väg hem mot lagringen. Och NAS:en, som dittills mest varit “den där lådan i hörnet”, blev plötsligt central i hela kedjan. När satelliten passerade över en markstation fanns inget utrymme för tvekan. Datan skulle bara in.

Ju närmare uppskjutningen vi kom, desto mer märktes det i rummet. Korta svar. Långa kvällar. Kaffekoppar överallt.

Och så, bara ett par timmar före start, kom det sista problemet.

Plattformen skickade viss realtidsdata som multicast. I test hade det sett okej ut. Nu tappade några klienter flödena - andra såg dem bara ibland. Skärmar som skulle vara lugnande blev i stället en påminnelse om att något fortfarande inte satt.

Till slut hittade vi det i nätet, inte i plattformen. När IGMP snooping väl kom på plats där det behövdes stabiliserades flödena nästan direkt. En efter en gick skärmarna grönt. En av satellitoperatörerna skrattade till och släppte sedan ut en tung suck av lättnad.

Raketen lyfte från Kalifornien på en SpaceX-rideshare. Telemetrin kom in. Första datan landade där den skulle, över säkra VPN-tunnlar, via marksegmentet och hela vägen in till kundens lagring.

Ingen sa något på några sekunder. Sedan hördes applåder, skratt och det där kollektiva andetaget man bara tar när något svårt faktiskt håller hela vägen.

En timme senare stod vi i kontrollrummet med kaffe, papperstallrikar och tårta.

Satelliten var i omloppsbana.

Och nätverket också.