När jouren ringer 17.05
“Trevlig helg!”, säger receptionisten med ett leende.
Klockan är 17.05 en fredag eftermiddag på vårkanten, precis runt tiden då gatorna sopas i Stockholm. Jag gör mig redo för en rask promenad genom Kungsträdgården till T-centralen där ett tåg till min hemstad avgår om 25 minuter.
Jag ska hem till föräldrarna över helgen, komma bort från storstaden, sova till lunchtid och äta mammas mat, ni vet. Som förr.
Jag hinner inte ens gå ut genom ytterdörren från kundens kontor när telefonen ringer:
****JOUR**** står det mitt på skärmen.
“Henry ombord ett fartyg i Teneriffas hamn har ringt in. Han säger att internet ligger nere.”, säger personen som tar emot kundsamtalen i vår jourväxel till mig när jag svarar.
Att ‘internet ligger nere’ är ju ett klassiskt uttryck man ofta hör. Ganska snabbt i vår bransch lär man sig att det betyder att i princip vad som helst kan ha slutat fungera. DNS, brandväggen, AP-controllern, ett certifikat i webproxyn, strömavbrott - you name it. Den här gången visade det sig vara i fartygets coreswitch som problemet låg.
Jag spenderar hela tågresan i flera samtal med Henry för att bilda mig en bra uppfattning om läget. Hans roll bland besättningen är “Chief Electrician” och är den som bär ansvaret för nätverket ombord. Men någon särskild kunskap om nätverk, eller IT generellt, medger han själv att han saknar.
När jag förväntas hjälpa en kund vars arbetsplats är ett fartyg i höjd med Saharaöknens latitud med ett trasigt switchcore, själv sittandes i en SJ-stol, går jag in i ett hyperfokus.
Jag har tidigare varit ombord på ett av företagets andra fartyg och jag vet att sättet de arbetar på är strukturerat och med tydliga riktlinjer. Så nu behöver jag vara glasklar både i vad som är min plan framåt och hur jag kommunicerar med besättningen.
Jag och Henry jobbar fram till midnatt på fredagskvällen, med bara en kort paus för mat. Jag har bett honom leta reda på en switch som vi kan använda som temporärt core medan vi felsöker den trasiga switchen mer noggrant.
Switchen Henry rotar fram är en 24-portars kopparswitch med bara två SFP-portar. Inte alls idealisk att ersätta ett core med, men det får gå. Jag förklarar att utöver utrustningen i fartygets IT-rum kan vi koppla in två ytterligare switchar ombord via fiberportarna - allt annat kommer fortsätta vara nere.
“Ok, then we want WiFi access in the canteen area and also in the captains office on top deck”, svarar Henry. Tydligt och bra svar.
På lördag eftermiddag är den temporära switchen, efter många om och men, till slut på plats och internet är tillbaka. Dock inte helt smärtfritt visar det sig.
Samtidigt som jag hade ritat ett kopplingsschema och gjort en steg-för-steg-lista för migreringen till nya switchen behövde Henry gå i land och köpa ny consolekabel, ringa till deras andra IT-partners jourtekniker för att fixa adminrättigheter på laptopen (för installation av consolekabelns drivrutiner, Teamviewer och Putty) och fylla på surf på mobilen.
Morsan har hållit igång ett konstant flöde av mat, kaffe, mackor och snacks. Farsan, märkte jag, har nervöst smugit omkring i huset, men alltid hållit sig i närheten för att höra mina samtal med Henry och hänga med i hur det går.
Känslan att äntligen komma i mål och få skriva ett sammanfattande mail till kundens IT-ansvarig och berätta att problemet är löst, om än tillfälligt, är otroligt skön och tillfredställande. Jag brukar - de gånger jag varit på konsultuppdrag där det i stunden inte funnits ett tydligt problem jag kan ta mig an - skoja med kunden och säga att hela min existens ifrågasätts om jag inte får lösa problem.
Det är verkligen så.
Till er som är nyfikna på hur storyn slutar så fick vi aldrig riktigt ordning på den trasiga core-switchen, trots att Henry hittade både reservmoduler/-blad och ett reservchassi ombord som vi kunde byta, flytta och testa mellan.
Drygt en och en halv månad senare köpte istället kunden en ny switch, och jag fick åka till Teneriffa för att installera den tillsammans med Henry. Men den resan förtjänar nog ett eget blogginlägg.