När 3 000 taxibilar står stilla
Alarmet ringer klockan fem en söndagsmorgon. Jag stänger av ljudet, gnuggar ögonen och stirrar ut i mörkret. Dags att jobba. En snabb dusch, flingor i all hast och sedan ner till taxibilen som väntar för att ta mig till datahallen.
Under färden ser jag gatlyktorna flimra förbi i mörkret. Tankarna snurrar. Tänk om något går fel?
Jag försöker lugna mig. Jag har planerat det här i över en månad. Varje steg är dokumenterat och varje risk bedömd. Det ska gå bra.
För sex månader sedan köpte kunden, ett taxibolag, in nya switchar till sin servermiljö, det vill säga de som driver hela taxitjänsten. Säljaren pratade om enkel managering, snygga gränssnitt och avancerade funktioner. Men de glömde det viktigaste: stabiliteten.
I en miljö där en två sekunders avbrottstid betyder att hela systemet lägger sig på rygg finns inget utrymme för instabilitet. Och dessa switchar har strulat gång på gång. Nu har ledningen fått nog. De. Ska. Bort. Och det är jag som ska byta dem.
Jag anländer till datahallen vid halv sex. Min kollega möter mig med en kopp kaffe.
“Hur känns det idag?” frågar han.
”Lite nervöst”, erkänner jag.
”Du har planerat bättre än någon annan hade gjort. Det här fixar du.”
Klockan blir sex. Servicefönstret börjar. Allt flyter på perfekt. Kablage, redundans och konfiguration. Allt går enligt plan och jag känner ett lugn växa. “Jag kanske oroade mig i onödan”, tänker jag. Men just då knackar kollegan mig på axeln.
“Eeh… du, våra servrar svarar inte längre.”
En isande känsla kryper längs ryggraden. Jag rusar till racket, kontrollerar kablarna och byter tillbaka till den gamla switchen. För sent. Allt är svart.
Bolagets system ligger nere. Bokningsappen fungerar inte. Kunderna börjar ringa in. 3 000 taxibilar står parkerade. Någon skickar en länk i Teams: ‘Nyhetsflash! Taxibolaget nere. All trafik stoppad.’
Timmarna efteråt är en dimma av felsökning, samtal och stress. Jag klandrar mig själv för varje minut som går. Känslorna byggs på och jag känner mig gråtfärdig. Först sent på kvällen, när allt äntligen är återställt, ringer min chef. Jag förväntar mig kritik, men istället hör jag en lugn röst.
”Hur mår du? Du har gjort ett fantastiskt jobb idag. Du är en hjälte ska du veta. Det här kunde ha hänt vem som helst.”
Orden träffar och all spänning släpper.
Den kvällen lärde jag mig något viktigt: bakom varje fungerande system finns människor som tar ansvar när ingen annan ser. Vi som bygger och underhåller nätverk bär ett tyst ansvar som få ser, men som blir smärtsamt tydligt när allt stannar. Ett enda misstag kan påverka tusentals människors vardag.
Vi är inte bara tekniker. Vi är de som ser till att världen fortsätter snurra. För nätverk är inte bara teknik - de är samhällsfunktioner, trygghet och tillit. Och det kräver mer än bara kompetens att drifta ett nätverk, det kräver också att vi är ödmjuka inför konsekvenserna av varje beslut vi fattar.
Det är lätt att glömma bort.
Tills 3 000 taxibilar står stilla.