På nätverksäventyr i USA
Jag och min kollega Thomas befinner oss på en enorm kemisk fabriksanläggning tjugo minuter utanför Baton Rouge i Louisiana i södra USA.
Ett stort europeiskt riskkapitalbolag har köpt hela anläggningen och vi är på plats för att hjälpa dem i "the carve out", som det tydligen heter i businessvärlden.
I min och Thomas värld betyder det att vi bara ska installera ett nytt nätverk med sprillans ny hårdvara, precis som så många gånger förr. Jag säger ”bara” för att det på papperet är en simpel campus-design utan nya avancerade protokoll och dessutom med hårdvara från Fortigate och Aruba som vi båda är bekväma att arbeta med.
MEN – också som så många gånger förr – visar sig verkligheten inte vara riktigt lika simpel som den logiska ritning över Layer 2-topologin som vi studerat inför jobbet.
När jag första gången öppnar en av de tunga och gnisslande dörrarna som de har till sina korskopplingsskåp i ett av alla kontrollrum på industriområdet ser jag ingen fiberpanel.
Eller jo, jag ser en panel som sitter där fiberpaneler brukar sitta, men portarna framtill ser lite ut som det COAX-uttag vi har vid TV:n hemma och kablarna baktill är tunna som sytråd. Jag ropar på Thomas som står en bit bort och förbereder kablar, korgmuttrar och SFPer;
"Är detta fibern?", säger jag och pekar och stirrar. Smått stressad av situationen.
"Haha, jag tror det", svarar Thomas. Alltid med ett skratt och leende.
Det visar sig att kundens fiber-backbone består av OM1 multimode-fiber och AT&T’s ST-kontakter med vrid- och låsfunktion, installerad i mitten av 90-talet, ungefär vid den tiden jag lärde mig gå. Thomas var inte ens född. Vi behöver titta på Youtube-klipp för att ens förstå hur fiberkablarna ska kopplas in i uttagen.
Denna information hade missats i samtalen vi hade innan Thomas och jag skickades dit. Modern top-of-the-line-hårdvara hade köpts in tillsammans med modern optik, både SC/LC singlemode och LC/LC multimode.
Den maximala distansen som två switchar kan upprätta en 1Gbps-förbindelse över OM1 multimode fiber är 275 meter – och avstånden mellan switcharna på kundens site är i vissa fall minst det dubbla. Så om man kör 100 MB hastighet gäller tydligen andra maxdistanser, vilket är anledningen till att det har fungerat i alla år. Tills nu.
Eftersom de nya Aruba CX-switcharna inte stödjer 100MB-länkar så blir kommande dagar ett konstant brainstormande och test av workarounds med konvertrar, olika SFP’er, kablar och bryggor av gamla switchar.
Situationen utmanar oss verkligen. “Vi löser detta, det MÅSTE gå”, säger vi konstant – säkert 100 gånger – till varandra för att hålla en positiv anda uppe och visa oss lösningsorienterade inför kunden.
I de allra flesta fall löser vi trots allt länk, men med många kompromisser. Men till slut tvingas kunden inse att det inte kommer hålla för de säkerhetskrav som det nybildade bolaget ställer. Därför ska en ny fiber beställas och vi blir redan på plats informerade om att vi kommer få åka tillbaka och slutföra installationen snart igen.
Som ett avslut på detta inlägg bjuder jag på ett av de många ikoniska citat som de anställda på kemikalieindustrin levererade:
"So Sweden, that’s Switzerland, huh? Ya’ll be talking Spanish over there?"