Greenfield – en nätarkitekts dröm?

En fin augustidag får jag frågan om jag kan hjälpa till med att designa och bygga nätverket för en ny IT-infrastruktur.

”Hur ny och omfattande?” frågar jag, varpå kunden säger att allt är nytt. Servrar, nätverk, lagring, datorer, applikationer – hela miljön är greenfield!

Jag tackar självklart ja, och några veckor senare när avtal, passerkort och säkerhetsgranskning är klara, stiger jag in i en datahall och undrar hur långt vi har kommit? Hårdvaran är inköpt, uppackad, inskruvad och strömförsörjd – men utan en rad konfiguration i sig.

Charmen att stå med en ostbågskrökt rygg framför en laptop med en datahalls vinande och surrande ljud i öronen, och ömsom för varm eller kall luft i ansiktet beroende på vilken sida av racken man står på, avtar efter några dagar.

Tack och lov får jag höra att länken mellan datahall och kontor snart ska anslutas och jag är väldigt motiverad att få fortsätta konfigurera utrustningen på en kontorsstol och att få prata med kollegor utan att behöva överrösta vinande fläktar.

Dagen kommer när länken mellan datahall och kontor ansluts. Vi har i rasande tempo konfigurerat varenda parameter vi kan tänka oss på båda sidor av den här länken och nu ska jag äntligen få koppla in min dator till RJ45-uttaget i väggen.

Det är då vi märker misstaget vi gjort. Ett tiotal av de skarpaste arkitekterna och teknikerna har alla tänkt på stor design, säkerhet och redundans – men har alla missat att datorerna inte har RJ45-uttag!

En timme senare återvänder jag till kontoret med en plastpåse fylld av USB-till-nätadaptrar och ett kvitto från en välkänd elektronikkedja.

Det är hård tidspress på projektet, och alla grupper är redo att komma i gång med sin del. Applikationsteamet behöver operativsystem som behöver virtualisering och lagring, och virtualisering behöver servrar. Det finns många beroenden fram och tillbaka, men det alla har gemensamt är att de först behöver nät. De behöver nät för att ens kunna börja grundkonfigurera sina saker, och de behöver nät för att nå sina olika beroenden.

Vanligtvis planerar jag, designar, bygger färdigt, testar och dokumenterar nätet innan någon släpps in. Nu får vi i stället planera och designa i faser för att i rasande fart bygga tillräckligt färdigt för att nästa grupp ska kunna nå sina resurser.

Själv märker jag av beroendet till andra grupper på ett sätt jag inte hade räknat med. Jag vet att vi behöver servrar för IPAM, olika managementsystem, övervakning osv., men det slår mig efter en vecka på kontoret när jag ska ta backup på all konfiguration vi gjort samt dokumentera allt vi byggt. Jag har inget system eller server att lägga det på, så det blir sparat lokalt på datorn med en backup på USB-sticka så länge.

Vi märker redan i den första fasen att vi måste dela upp design och konfiguration på olika personer för att hinna med. Jag tar delat designansvar, packar ner konfigurationsdatorn och börjar designa fas två. Jag hinner precis designa klart fas två när fas ett är färdigbyggd, och det blir en intern tävling där vi liknar det med att ”lägga rälsen framför tåget som kör”. Då är det väldigt viktigt att rälsen läggs i tid så inte tåget spårar ur.

Idag, nästan två år och nio faser senare, är projektet avslutat. Nätet fungerar bra och jag har precis lämnat över all dokumentation samt utbildat driftavdelningen. Nästa fas är att förvalta, optimera, standardisera och automatisera.

Min greenfield blir driftavdelningens brownfield.